.

Shit pommesfrits, vad tiden går långsamt idag... också. Men har iallafall hittat en lite motivation att bli frisk; på tisdag ska jag förmodligen åka och hälsa på min fina Gubelini. Åh, ni anar inte hur mycket jag längtar! Kan inte komma ihåg när jag senast träffade honom, men chansar på att det var typ 1,5 år sen. Tiden går så fort.

För er som inte vet, hade jag hand om Gubelini i ca 2,5 år. Han är en varmblodig travare som inte har haft det så lätt. Hans ägare köpte in honom för att rädda honom, som jag har förstått. Men Gubben var inte hennes ända häst. Hon hade typ 7 andra hästar också.
8 hästar är väl inte jättelätt att underhålla. Dyrt och tar förmodligen upp största delen av ens liv. Så ägaren försökte flera gånger sälja min Gubelin, men misslyckades flertal gånger då provridarna tyckte att han var för stark, pigg osv. men vad kan man förvänta sig av en travare? Dom är uppfostrade att betee sig så.





Till slut hamnade han på foder, till min stora besvikelse. Han var i från mig i ett halvår. Det var förmodligen det längsta halvåret i mitt liv hitintills. Det var en jobbig tid med många tårar och mycket sorg. Turen vände dock och han kom tillbaka till Björka. Dagen jag såg honom igen, var den lyckligast i mitt liv. Allt var som vanligt igen och jag hade mitt liv vid min sida igen.
Denna bilden är från första dagen då vi var tillsammans igen.





Tyvärr varade lyckan inte länge. Gubelini blev åter igen uthyrd och det är där han är nu. Jag har som sagt inte träffat honom på 1,5 år, men vad jag har hört står han stilla i en hage hela dagarna. Det är inte rättvist mot honom. Jag vet hur mycket han har att ge. Ibland plågas jag av tankar om hur fin han kunde varit om jag hade köpt honom, men det är bara en dröm. Omöjligt.

Jag får glädjas över att han fortfarande är vid liv och att jag faktiskt ska få träffa honom om 5 dagar.


Tror ni att jag får en såhär gó puss på tisdag? :)