.

Det var det. Hejdå mitt allt. Imorgon åker han. Det är ändå sjukt att lämna en häst man har haft i tre år. Eller så sjukt är det kanske inte, men det känns sjukt. Att bryta en vana, lämna någon man älskar och att helt sluta med något som man har hållt på med i 8 år, rida. Hehe och vem ska nu få upp mig tidigt på söndags mornar? Så mycket frågor om hur man ska leva vidare med sitt liv, men jag tror det löser sig. Överlevde ju Smurfen trots allt, iofs var hon inte lika nära mig som Gubelini är.. eller ja var får man väl säga nu, sorligt nog. Det ända jag vet säkert just nu är att ingen kommer ta hans plats, ingen i hela vida universum. Ingen. Och är det något jag är glad för är det att det gick som det gjorde, att han blev såld och inte hamna under jorden istället. Usch hemska tanke. Iallafall, jag älskar min häst och ingen kan ta ifrån mig det eller att han faktiskt en gång i tiden har varit min, det är jag stolt över. Hej då älskling, lycka till i livet och jag hoppas att jag får se dig snart igen.



Kolla vad liten jag var! Den här hästen har hjälpt mig att mogna.